Månad: juli 2005

Jag har i ett tidigare debattinlägg skrivit om Centerpartiets valfläsk inför kommunalvalet 2002 och jämfört partiets kommunala handlingsprogram med dess praktiska politik. Det var en sorglig historia, fylld av brutna löften. Även Folkpartiet i Enköping presenterade inför valet 2002 ett program, som jag har läst igenom och har några reflektioner på.
Folkpartiet ingår i den politiska majoritet som styr Enköpings kommun. Ett av de beslut som Folkpartiet medverkat till är att införa avgifter för pensionärer på stadsbussarna. I partiets kommunala handlingsprogram påstås att partiet vill ”att alla ålderspensionärer i hela kommunen avgiftsfritt får åka buss”. Istället för att se till att bussar avgiftsbefrias för pensionärer i hela kommunen medverkar alltså Folkpartiet till att avgifter för pensionärer införs på bussar i Enköpings tätort.

I samma program skriver Folkpartiet att de vill ”att Enöglaskolans särskola finns kvar och utvecklas”. Vi har alltför tydligt sett att Folkpartiet agerar i precis motsatt riktning, genom flytten av särskolan från Enöglaskolan. Lena Falk (fp) är ordförande i Styrelsen för Förskola och Grundskola (SFG) och är därför i högsta grad ansvarig för de beslut som tagits.

I kapitlet ”Familj – Barn – Ungdom” bjuds på fler överraskningar. Man påstår att man arbetar för ”att fritidsgårdar för barn mellan 12 och 15 år finns i alla bostadsområden” och ”att ett ungdomsråd inrättas”. Jag är själv ersättare i Fritidsnämnden, och några extrapengar för satsningar på fritidsgårdar har vi inte sett, inte heller något initiativ till kommunalt ungdomsråd.

Det här är ett axplock av de löften som Folkpartiet gav inför kommunalvalet 2002. I likhet med Centerpartiet säger Folkpartiet en sak och gör det precis motsatta. Det visar på ett förakt för alla de människor som försöker bilda sig en uppfattning om vad partierna står för och sedan lägger sin röst.

Magnus Ahlkvist (v)
Ordförande för Vänsterpartiet i Enköping

Almega (tjänstesektorns branschorganisation) presenterade häromdagen en undersökning som konjunkturinstitutet (KI) utfört. I den påstås att pigavdrag skulle skapa uppemot 10.000 nya jobb. Detta basunerades okritiskt ut i medierna och regeringen fick svara på när de tänker införa avdragen. I undersökningen hänvisas till Finland, som genomförde avdraget häromåret. En närmare titt på vad KI undersökt ger en annan bild.
KI påstår i sin rapport att 123.000 hushåll utnyttjade avdraget 2003, och Almega presenterar det finländska försöket som en succé. Men tittar man lite närmare bakom siffrorna ser man att det finländska försöket i själva verket är ett praktfullt fiasko. Den absolut största delen av avdragen i Finland handlar om samma tjänster som redan idag täcks in av ROT-avdraget. Den verkligt intressanta siffran är naturligtvis hur många nya jobb som skapats inom branschen ”traditionella hushållsgöromål” – det som pigavdraget egentligen handlar om. I Finland skapades 560 till 744 heltidsarbeten visar en nyligen genomförd utvärdering av försöket. Kostnaden för kalaset blev 830 miljoner kronor, pengar som skulle kunna göra rejäl nytta inom barnomsorgen, inom skolorna eller i vården. 3.000 vårdbiträden skulle kunna anställas för de pengarna. Vad känns mest angeläget – att höginkomsttagare får ett skatteavdrag för att få sin toalett skurad, eller att antalet händer i vården ökar?

När Almega påstår att uppemot 10.000 nya jobb skapas genom införandet av ett pigavdrag är det rent nys. ROT-avdraget skapar en del nya jobb. Det skulle även subventioner till bostadsbyggande göra. Införandet av pigavdrag har däremot som enda riktiga effekt att de som redan idag har råd att betala för att få hemmet städat får ännu mer pengar i plånboken

Magnus Ahlkvist (v)
Ordförande för Vänsterpartiet i Enköping