(V)i presenterar Magnus Ahlkvist
Sist ut i presentationen av våra sex toppkandidater till listan till kommunfullmäktige kommer Magnus Ahlkvist, nummer 1 på listan.
Hej!
Jag heter Magnus Ahlkvist och står på förstaplats på Vänsterpartiets valsedel i kommunvalet 14 september.
Som 12-åring fick jag diagnosen Juvenil Kronisk Artrit, en reumatisk sjukdom. Det gjorde att jag så småningom engagerade mig i handikapprörelsen, i Reumatikerförbundet och dess ungdomsförbund Unga Reumatiker, där jag under ett par år var vice ordförande. Jag hade förmånen att få vara internationellt ansvarig i styrelsen för Unga Reumatiker och träffade ungdomar och unga vuxna med olika reumatiska sjukdomar från olika länder, med sjukvårdssystem och sociala skyddsnät som skilde sig mycket från det jag var van vid hemma i Sverige. Det var i handikapprörelsen som mitt politiska intresse väcktes. Det var där jag såg att ett samhälle måste bygga på solidaritet mellan människor, på vänsterpolitik, för att alla ska få samma chanser i livet.
Idag är jag pappa till två barn, en sexåring och en tvååring. Jag har ingen aning om vilka möjligheter och hinder de kommer att möta i livet, men jag vet att jag vill att de ska växa upp i ett samhälle där vi tar hand om varandra. Ett samhälle som gör allt för att utjämna de olika förutsättningar som mina barn och deras kompisar har. Jag vill att mina barn ska få vara kommuninnevånare i Enköping, elever i skolan, patienter inom sjukvården när de behöver och låntagare på biblioteket. Jag vill att mina barn ska slippa vara ”kunder” på en välfärdsmarknad. Jag vill att min son och min dotter ska få utveckla sina alldeles egna personligheter, utan att styras utifrån föråldrade och konstruerade könsroller. Jag vill att mina barn ska kunna flytta hemifrån till egna bostäder alldeles oavsett vilken inkomst jag och barnens mamma har när det är dags. Därför är jag vänsterpartist.
Till vardags arbetar jag som IT-arkitekt på Statistiska Centralbyrån, med databaser som specialområde. Det är ett roligt jobb som dessutom ger mig en rätt så bra lön. Ett av mina högsta önskemål efter valet den 14 september är att jag och alla andra som haft turen att få en bra lön, ska få betala lite mer i skatt till den gemensamma välfärden. Det är helt orimligt att jag har fått sänkt skatt med flera tusen om året, medan pengarna inte räcker till en fungerande järnväg som punktligt tar mig till jobbet varje dag. Jag skulle gladeligen avstå från jobbskatteavdrag om istället några fler förskollärare, barnskötare och lärare kunde anställas på barnens förskola och fritids. Det känns helt absurt att jag får sänkt skatt, samtidigt som sjuka människor utförsäkras och blir fattiga.