Våra företrädare

(V)i presenterar Neil Ormerod

Tredje ut i presentationen av våra företrädare och kandidater kommer Neil Ormerod.

Neil Ormerod. Kandidat till landstingsfullmäktige, kommunfullmäktige och riksdagen.

Neil Ormerod. Kandidat till landstingsfullmäktige, kommunfullmäktige och riksdagen.

 

Jag heter Neil Ormerod och jag kandiderar till landstingsfullmäktige (nr 1 på listan i Enköping och Håbo), kommunfullmäktige (nr 3) och riksdagen (nr 4). Jag är dessutom ordförande i partiföreningen i Enköping. De flesta baserar sitt politiska ställningstagande på sina livserfarenheter, så i den här texten vill jag berätta lite om mitt liv och om hur jag ser på politik.

I midsomras firade jag och min familj tio år som boende i Enköpings kommun, men som mitt namn antyder föddes jag inte här utan i norra England. Tro däremot inte att jag kan något om fotboll, jag är en cricketkille sedan födseln!

Jag flyttade till Sverige för 14 år sedan, men mitt intresse för Sverige är mycket äldre än så.  Redan som politiskt intresserad tonåring såg jag Sverige som en förebild som visade att det fanns en annan väg än den av Thatcher utstakade vägen mot individualism och girighet. Jag har ett särskilt starkt minne av reportaget om Olof Palmes död på den engelska motsvarigheten till ”Lilla aktuellt”. Sverige och Palme representerade för mig en politik baserad på solidaritet.

Jag hade turen att träffa en svenska som blev min fru och vi valde att skapa vårt liv tillsammans i landet som jag så länge beundrat.

I England var jag medlem i Socialdemokraternas systerparti, Labour, och det naturliga för mig skulle ha varit att gå med i Sossarna. Men i Vänsterpartiet fann jag ett trovärdigt och principfast parti med hjärta. Det var vänstern som mest tydligt opponerade sig mot privatiseringsvågen som drevs på av de flesta politiska partier efter Palmes död.

Alla partier har sina problem, men jag har aldrig ångrat att jag gick med i Vänsterpartiet, som är den mest öppna och demokratiska organisation jag har haft med att göra. Hos oss är det medlemmarna som bestämmer politiken och inte partitopparna. Hos oss hittar man inga politiker som har berikat sig på direktörsstolar i privatiserade bolag.

Framförallt är det vi som vågar ta fram klassperspektivet utan att låta den överskugga andra frågor. Kvinnors systematiska underordnande kräver en feministisk politik; klimathotet att vi anammar ett ekologiskt hållbart tankesätt; icke-vitas marginalisering möts med en stark anti-rasism; HBTQ rörelsens normkritik krävs för att skapa ett samhälle där alla kan känna sig hemma; ett funktionalitetsperspektiv i politiken behövs för att förebygga diskriminering mot människor med olika funktionsvariationer (som ofta kallas för funktionshinder, men det är samhället som skapar hindren inte människorna); och därtill bör man ta upp en åldersdimension då både unga och äldre ofta sätts på undantag.  Men tanken att klasskillnader präglar vårt samhälle, att den ekonomiska makten avgör hur samhället utvecklas och att den enskildes livschanser i alltför hög grad bestäms av vilken klass den tillhör är en central punkt i Vänsterpartiets politik och ideologi. I dag är vi nästan ensamma om att väcka klassfrågan trots att klass förblir en grundläggande erfarenhet i livet under kapitalismen.

Under mina första år i Sverige fick jag uppleva hur utsatt man kan känna sig under osäkra arbetslivsförhållanden. Efter flera år på timkontrakt fick jag så småningom fast tjänst, men då på ett företag utan kollektivavtal eller tjänstepension. När jag tillsammans med andra började engagera mig fackligt för att vi anställda skulle kunna få mer inflytande över vår arbetsplats blev alla uppsagda. Därför är arbetsrätten och större inflytande på jobbet viktiga frågor för mig. Jag vill att kommunen och landstinget ska vara lyssnande arbetsgivare som tar till vara de anställdas idéer och åsikter. Och jag vet att jag kan lita på att Vänsterpartiet står upp för de anställdas rättigheter.

Jag har två barn (sex och nio år) och erfarenheten av att vara föräldrar har gjort mig än mer uppmärksam på vikten av bra välfärd.

Jag tycker att lärare och annan personal på skolan gör ett fantastiskt jobb med barnen, men jag ser inte att de får resurserna de behöver. Fritidsgrupperna är alltför stora. Lokalerna är slitna. Barnens toaletter är rent äckliga. Det måste vara svårt att hålla arbetsmoralen uppe när kommunen hela tiden säger åt skolpersonalen att hålla hårt i pengarna och det finns ingenting över för extra utgifter som studiebesök eller dylikt. Då föräldrar måste täcka upp för en skola som inte räcker till blir utbildning en klassfråga –  alla föräldrar har inte förutsättningar för att kunna ge sina barn tillräckligt med stöd. Kommunen måste ge lärarna de verktyg de behöver – och sedan lita på att de får jobbet gjort.

De senaste åren har gått i motsatt riktning då skolan har får ta emot alltfler besked om nedskärningar. Det duger inte för mina barn, och inte för någon annans heller. Under det gågna året ordnade jag, tillsammans med andra Vänsterpartister, två demonstrationer mot Alliansens nedskärningar i skolan, förskolan och fritids. Alliansen kände sig tvungen att hålla tillbaka varslen av vissa lärartjänster som följd, men deras politik har ändå lett till stora nedskärningar då lediga tjänster inte fått tillsättas och färre vikarier har kallats in.

Jag har varit med om att samla Enköpingsbornas opposition till Alliansens skolpolitik och nu hoppas jag att kunna ta plats in en ny ledning i kommunen som kan ge bättre förutsättningar för skolan. Då kan vi få en skola att lita på.

Sedan 2011 har jag jobbat som kursadministratör på läkarutbildningen vid Uppsala universitet. Jag har fått en inblick i vården som jag har nytta av i det politiska arbetet i landstinget. Jag hör hur sjukvårdens personal sliter och gör sitt bästa för att leverera bra vård. Tyvärr blir de svikna av en politisk ledning som tar större hänsyn till krav på konkurrensutsättning än patienternas behov.

Sjukvården måste bli mer tillgänglig så att alla kan få den hjälp de behöver på sina villkor. Bland annat betyder det att vården måste bli bättre på bemötande på såväl HBTQ personer som människor med (både neuropsykiatriska och fysiska) funktionsvariationer eller från andra kulturer. Den välbeställda mannen blir lätt normgivande i både vård och forskning: vi måste utmana normerna så att alla människor kan lita på vården. Det är särskilt viktigt vad gäller psykvården som behöver mer resurser.

För mig handlar det om värderingar: jag tror att människan mår bäst i ett solidariskt och jämlikt samhälle och det betyder att alla har rätt till en bra utbildning och en bra sjukvård.

Jag vill också att Sverige ska stå upp för solidariska värderingar internationellt med en generös flyktingpolitik och en mer aktiv utrikespolitik. Sedan Palmes dagar har tyvärr Sveriges röst i världen blivit allt tystare. I skrivande stund har Israel tagit en paus i det hänsynslösa racketbombardemanget som har riktats mot Gaza och krävt 400 barns liv. Jag vill se en regering som vågar säga emot Israels övervåld, slutar exportera vapen till Israel och kallar tillbaks vår försvarsattaché.

Jag vill att Sverige än en gång ska blir en förebild för världen och leda den bort från privatiseringar och girig individualism mot en mer mänsklig och solidarisk framtid. Jag vet att vi är idag många i Sverige som delar samma dröm och jag vill gärna hjälpa till att förverkliga den.

 

 

  1. […] Neil Ormerod, en förälder som brinner för skolan: […]

Skriv en kommentar